Pappa

Jag är tillbaka i Finland.

Det är en lång historia. Jag ska berätta en del av den, kanske mest för mig själv i form av terapi men också för den som vill lyssna.

I början av 2014 fick min Pappa en diagnos på en förfärlig, obotlig sjukdom, ALS. Jag berättade om Pappas sjukdom till bara några människor, mina nära och kära plus en handfull vänner. Jag sköt undan det för jag ville inte prata om det.

Pappa blev sakta men säkert sämre, han kunde snart inte gå utan en rullator och sakta men säkert försvann även talet. I vintras började talet bli så pass dåligt att man verkligen fick anränga sig för att förstå vad han menade. I våras fick han en kommunikator. Men det var även andra saker som påverkades, hans muskler i halsen var snart inte tillräkligt starka för att svälja maten han tuggade. Allt ordnade sig med diverse hjälpmedel och vi tänkte att 'nog blir det bra det här'. Pappa var under sommaren noga med att berätta för mig att allt kommer att bli bra, jag nickade och höll med. För visst är allting bra trots att det är så himla orättvist. Jag ville dessutom vara stark för honom, jag ville inte bryta ner när han såg på, även om jag grät i hans famn några gånger under det senaste halvåret.

Min kusin gifte sig i början av månaden och Pappa var tillräkligt pigg för att klara av det. Det var också viktigt för honom eftersom min kusin är hans guddotter. Men han var hemskt trött efteråt och han fick inte riktigt tillbaka styrkan efter det. Och sen började det gå utför.

Måndagen 16.8 blev min pappa intagen på intensiven på grund av att hans lungor var i så pass dåligt skick. Farmor ringde och berättade att prognosen knappast är något vidare men att han är stabil för tillfället. Dagen efter ringer hon mig igen och frågar mig om jag hade tänkt gå och hälsa på pappa, jag svarar ja och hon kontrar med att det eventuellt är sista gången jag träffar honom. Jag cyklar dit med hjärtat tungt och känslorna på svaj men beslutar mig ändå för att vara glad då jag träffar honom. Jag är hos honom så länge som möjligt, vi kramas hårt hårt och håller varandras händer och jag hjälper honom med att skriva på kommunikatorn. Innan jag går kramar jag honom en halv evighet och säger att jag älskar honom så himla mycket, han kan inte svara men han ger ifrån sig ett ljud som jag vet vad betyder, kramar om mig hårdare och när vi släpper varandra pussar jag honom i pannan och vi tittar varandra intensivt i ögonen några minuter.

Sedan går vi, medans några fysioterapeuter går igenom lite rutiner med honom. Vid huvudingången möter vi Farmor och pappas bästa vän och jag bryter samman. Hela resten av dagen är underlig och på kvällen hoppar vi med ett enkelt flyttlass på båten och åker till Stockholm.

Veckan går bra, jag får uppdateringar hemifrån och det känns lugnande och bra. Han är i säkra händer.

Men på måndag kväll, den 25, skriver Farmor ett meddelande som är tungt att läsa. Pappa har fått lunginflammation igen och läkaren har gett honom max 1-1,5 vecka tid. Jag gråter och gråter och Jarkko tröstar mig. Nästa morgon är det snabba ryck. Jag ringer Farmor och berättar att vi kommer hem, beställer två båtbiljetter till onsdag kväll och pratar med min lärare på skolan. Hon är förstående och kommer tala med rektorn om saken.

Under hela onsdagen mår jag konstigt, timmarna går för långsamt och jag är stundvis tyst och stundvis pratsam och glad. Vi kommer ombord, går och äter och knyter oss så småningom. Mina syskons mamma skickar ett meddelande som är lugnande men på samma gång oroande. Men jag kan inte sova. Under hela natten yrar jag, vrider och vänder mig och drömmer hemska halvvakna mardrömmar. På torsdag morgon är jag ett vrak och vi tar oss av båten, åker de två tåg som krävs för att komma hem. Jag har tagit med en bok som jag hade tänkt läsa för Pappa, jag tror att han hade uppskattat det. Det ända jag nu tänkte på var att få hålla i hanns hand en sista gång.

Men jag hinner inte.

Då vi hoppar av tåget ser jag Mamma komma emot oss och jag är glad över att se henne men hennes ansiktsuttryck säger något helt annat. Hon frågar mig bara om jag haft telefonen på och varit på facebook, jag svara att min telefon är död och hon kommer genast fram och kramar om mig. Jag minns inte vad hon sa, eller ens vad jag sa, men jag bryter ihop helt fullständigt. I flera minuter sitter vi där på marken och jag hulkar och skriker och tårarna bara sprutar, jag upprepar tyst 'jag hann inte, jag hann inte'. Jag lugnar mig så småningom men är fortfarande i chock och tårarna slutar inte rinna ner för mina kinder.

Vi åker hem, äter frukost. Jag laddar min telefon i vad som känns vara en evighet och när den äntligen kommer på och jag får simkortet bytt ser jag meddelandet. Jag ringer Farmor på en gång och vi ordnar så att jag får gå och hälsa på Pappa en sista gång.

Efter någon timme är vi där, vid dörrarna utanför rummet där Pappa ligger. Jag får höra saker som att 'det kan vara extremt svårt' och 'du kanske kommer ha den här bilden på din näthinna en tid framöver', jag uppskattar allt som sägs men jag vill bara se honom. Vi öppnar dörrarna och så fort jag kommer in ser jag honom ligga där. Min Pappa.

Vi är där ett tag, jag bryter samman och talar till Farmor och Pappa och jag är så himla konfunderad. Men efter ett tag vänjer jag mig vid hudfärgen. Jag tittar på honom från flera vinklar och upprepar 'Pappa, älskade pappa'. Han ser fridsam ut, han hade inte ont. Han bara somnade in och hade det bra. Jag tror han hör mig då jag talar till honom, inte hans fysiska gestalt utan den delen av honom som är ogreppbar, den delen som känner alla känslor. Den delen kommer finnas kvar inuti mig och i min omgivning så länge jag lever.

Att se min pappas livlösa gestalt var det tyngsta jag nånsin upplevt. Men samtidigt var det nödvändigt för mig. Och jag tror att när man går bort glider det ogreppbara som är en del av en vidare och kommer fram i vinden, solen, havet, det är bara det greppbara, gestalten, som finns kvar här.

Jag önskar så fruktansvärt mycket att han inte hade haft så bråttom, att jag hade fått hålla hans varma hand ännu en gång.

Men det gör ingenting. För inuti mig har jag fortfarande kvar känslan jag fick då jag kramade honom för sista gången, värmen och den intensiva blicken han gav mig, ljudet som betydde 'jag älskar dig min prinsessa'.

 

 

Pappa, min älskade pappa, allt är bra nu. Vi älskar dig allihopa så otroligt mycket och vi tror du har det bra nu.

 

 

Publicerad 28.08.2015 kl. 15:09

Glimtar från en annan plats

1

Nu är det exakt en vecka sedan vi packade ihop oss och flyttade över till vårt västra grannland och min kärleks hemland. De första dagarna var bara kaos, både utanför och innanför en själv. Vi träffade den gamla fotoläraren, även hon finska, och hjälpte henne med en utställning och umgicks bara sådär. Hon hör till en av de raraste jag mött och hon plockade hemifrån en bukett mynta, salvia och salladskrasse som hon gav oss.

 

3

Här bodde vi den första tiden! I byns gamla tingshus. Huset är byggt 1828 och blir därmed det äldsta hus jag nånsin sovit i. Vi bodde på bottenvåningen med fönstren in mot gården. Dock var kämppän i såpass rotigt skick (rappningen i taket ramlade ner på vissa håll, plastmattor på golvet och kontors lysrsösbelysning i taken), så vi bodde där bara temporärt i några dagar. Utrymmet var annars jättehärligt, det var bara det att det kanske inte var direkt beboeligt på det sättet. Men vi kommer så använda kämppän som studio under hösten och kanske till och med under våren, och det är ju mega huippu!

 

2

Själva rummet var ganska spartanskt inrett med horribla tapeter på väggarna. En spegel fanns det dock och jag förevigade en bra hårdag.

 

4

Precis ovanför byn finns det ett ganska högt berg. Vi gick dit en kväll för att titta på solnedgången. Nedanför berget och bakom träden (på bilden alltså) ligger huset vi nu bor i, hamnen, gamla torget osv. Det finns en hel del vatten här och tur är väl det, tyvärr finns det dock inga injöar men landskapet kompenserar med galet stora och gamla ekar istället.

 

5

Vi har levt utan internet i stort sett ända sedan vi kom hit, så vi har passat på att kika på filmer som jag haft på datorn. En kväll tittade vi på life aquatic och jag bad jarkko göra en zissou.

 

6

7

Alltså den här!!!!!!

 

8

På söndag morgon flyttade vi in i kollektivet. Det huset är också gammalt, byggt 1902, och har trägolv, fina tapeter och ofungerande kakelungnar (tyvärr).

 

9

Vi bor 4st inneboende hos dom två som äger huset. Vi har ett stort gemensamt kök, badrum, vessa och ett mysigt allrum.

 

10

Sedan några dagar tillbaka har jag läst den här boken för första gången på finska. Mycket bra övning och det gäller att hålla finskan någorlunda i skick under den tiden man inte bor i Finland.

 

11

Såhär ser det ut när man kikar ut genom ett av våra fönster. Vi har alltså två fönster, ett som vetter mot söder och ett mot väst vilket gör att vårt rum är superljust och mysigt. Dessutom sipprar det in piku lite solstrålar in genom fönstret när solen är påväg ner.

 

 

Publicerad 26.08.2015 kl. 12:47

Sommarens sista trädgårdsfest

I fredags styrde vi upp en Hej-då-nu-flyttar-vi-middag för de mest eminenta personerna.

 

fest

Det var dock inte så många som kunde komma, av olika orsaker, men de som väl infann sig parkerade sig under Eken. Det är tredje sommaren i rad som vi ordnar en augusti fest under detta magiska träd, i år hade vi dessutom investerat i en ljusslinga med glödlampor.

 

miilo

Bland andra fantastiska personer så var även denna, alldeles helt underbara typ (klick!) på plats. Alltså blir helt nedstämd när jag tänker på hur leim det är att när hon nu äntligen flyttat till västnyland för en längre tid så flyttar jag bort. Men men, detta år svischar nog förbi i ett huj och dessutom finns det ju en hel del helger och ledigheter som kan spenderas i hemmatrakten.

 

festen

Där under satt vi sen, åt gryta, paj och hemlagad frozen yoghurt, drack världens godaste sangria och diskuterade allt mellan himmel och jord.

Sommarvärmen beslöt sig för att komma allt för sent i år och jag blir vemodig då jag funderar över att om en vecka börjar jag skolan och om två dagar flyttar vi.

 

 

Publicerad 16.08.2015 kl. 18:33

Emma och några funderingar kring flytt utomlands

 

Emma

 

Alltså den här tösen.

Min ständiga vapendragare, min äldsta vän. Det finns ju typ inte tillräkligt med ord för att beskriva den här männniskan och vår relation till varandra. Vi är bundna till varandra på en mikroskopisk nivå som en utomstående absolut inte kan förstå. 

Hon ställer alltid upp som modell och hjälper med mina projekt, hur galna dom än är.

Från det ena till det andra börjar vår boende situation klarna upp. Om en och en halv vecka packar vi bilen full och flyttar till den svenska östkusten. Galet galet galet, jag är så otroligt mycket i esse över den här förändringen. Att flytta utomlans är något jag alltid velat prova på, och nu hoppas vi på att denna flytt inte bara varar ett år utan förlängs med tre-fem år. Vi kommer ha vår lilla stuga kvar i Ekenäs som vår fasta punkt i Finland, vilket känns skönt. Dessutom flyttar vi inte över alla saker nu på en gång.

 

 

Publicerad 06.08.2015 kl. 09:09

texturer del 2

 

texture, part 3 maj 2015

 

 

texture part 4 juli 2015

 

 

Publicerad 04.08.2015 kl. 11:31

mitt namn är fia. jag är 23 år ung och har en förkärlek till djupa skogar, havet, valar och stjärnhimlen.
 
jag är fotograf och fotar mest analogt, både kino- och mellanformat, svartvitt eller färg. jag tycker också om att åka skateboard, yoga, resa, laga mat och läsa.
 
min favoritfrukt är granatäpple, favoritbär blåbär och bästa färgen är skogsgrönt och djupblå. favortilukten är sommarregn och våt jord.
 
sedan hösten 2011 frilansar jag som pressfotograf och har mest gjort uppdrag för HBL men också åt JobDax, A-lehdet, Studentbladet och Svenska Finlands Folkting.
 
för närvarande befinner jag mig på den svenska östkusten där jag studerar gestaltande fotografi fram till sommaren 2016.
 
är du intresserad av att samarbeta? kontakta mig via länken under.
 
 

kontakt

 
 
 
 

 
lästa böcker 2015:
 
tove jansson, lyssnerskan
tove jansson, sommarboken
haruki murakami, vad jag pratar om när jag pratar om löpning
tove jansson, farlig midsommar
petter karlsson, muminvärlden och verkligheten - tove janssons liv i bilder
haruki murakami, kafka på stranden
tove jansson, trollkarlens hatt
lena dunham, not that kind of girl
haruki murakami, män utan kvinnor
jukka laajarinne, mumin och tillvarons gåta
 


 

 

 

matbloggen

astrid

miilos memoarer

annika

vanessa

koltrast

cappucino

karin

malloh

hobbyfotografen

ida

emilia

vimmel och fyrkant

amanda i underlandet

linn

nanó

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

31.08, 10:33Pappa av linnea p.
30.08, 22:27Pappa av amanda
30.08, 18:13Pappa av koltrast
30.08, 15:57Pappa av shamrock.ratata.fi
30.08, 12:08Pappa av Frida